Vichy

Det bara ploppade upp någon tankegång nu helt plötsligt.
Just nu.. När jag sitter hos Seda.
Ska inte bli för djup, för det kommer bara leda till panik,
ångest och tårar.

När du tänker tillbaka i tiden, på när du var liten.
Hur lätt var inte allt då?
Jag menar, du hade inte så stora bekymmer.
Okej, visst hade jag bekymmer redan då.
Men allt var så lätt, var du ensam gick du bara fram
till någon random liten tjej eller kille , som du bara ville "leka" med.
Och när jag tänker tillbaka var det då moster, du mådde bra.
Då livet var lättare, ingen sjukdom eller något sådant.

Att se någon som hade en sådan livsglädje bara tynar bort.
Det är hårt, varför du av alla?
Kolla på dom som är friska, men tar livet av sig.
Så sitter det folk som min moster, som vill leva, som mår bra.
Som hjälper andra och som får dom att se något ljust i livet.
Vad hände med deras liv?
Jag har bara ett ord : Varför? 

Och till dig Seda: Du är underbar. Tack för att du finns 
i mitt liv. Ett hål i mitt hjärta är fyllt och jag vill att du ska veta
att jag finns här, närsomhelst, dygnet runt, föralltid.