Vichy

Blev min efterlängtade tatuering i onsdags då.
Jag hade verkligen ställt in mig på att jag
skulle gå därifrån levande-död.

När han hade hållt på i fem minuter frågade han
mig om det gjorde ont. Jag bara skrattade för
det kändes knappt. Men när han hade hållt på
i två timmar började det bli ömt och jag var tvungen
att erkänna att det då började göra ont.
 Sista timmen var ett helvette.
Men fin blev den, och shit va nogrann han var!
Gick därifrån efter fyra timmar och en kvart.

Bild kommer när färgerna har smällt in lite,
men det är iallafall en ängel - gjord för min moster.

Jag har ett jobb som både har bra och dåliga sidor.
Igår var det något alldeles speciellt som hände på jobbet.
Jag kom dit och var lite småsjuk sådär. Kvällen innan
hade jag vart med Seda samtidigt som jag hade nått
litet skittjaffs med Nadja vilket tärde väldigt mycket.

Kom till jobbet lite låg och små irriterad. Satte mig vid
datorn och fick inga samtal, jag fick bara telefonsvarare
och väntetiden mellan samtalen var jätte lång.
Jag tappade suget.
 När jag äntligen fick samtal så var det otrevliga människor
som väste eller skrek till mig i luren att de tänkte "fan inte köpa något"
eller att de hade fastpris avtal.. Ja dagen sög.

När det var en kvart kvar hade jag endast fått iväg en.
Jag var så arg och besviken på mig själv.
Förstår inte vad det var med mig igår.

Kvarten kvar skulle jag få tillbringa med telefonsvarare, trodde
jag ja! Nej jag kom till en dam med stamningsproblem så
det hette duga. Ett samtal som vanligtvis tar fem minuter tog
nu en kvart. Hon berättade för mig att hon nyligen fått en propp
på ena hjärn halvan. Precis på tal nerven.
Med en gråtklump i halsen sa hon "Det är så jobbigt, för jag vet
precis vad jag ska säga men jag får inte fram något"

Jag hjälpte henne med elen och vi bockade av allt.
Hon var bunden till E.on ett halvår i taget, jag fixade nu henne 10% billigare.
Hon blev jätteglad och tyckte att jag var en underbar människa.

När vi sedan skulle lägga på början hon gråta och säger
"Det är så jobbigt, jag är helt ensam i min lägenhet. Den enda jag har
är min hund. Och med honom går det inte att prata" 

Jag klarade inte mera. När vi lagt på och pressen från mina arbetskamrater
som såklart undrade varför jag hade suttit med tårar i ögonen under hela
samtalet brast det. Jag grät som aldrig förr.
Och ärligt talat tror jag att min chef blev lika förvånad som mina
arbetskamrater blev.

Nä, varje dag lär man sig något nytt.
Där sitter hon med alla dessa problem trots en ganska ung ålder.
Och vi sitter och klagar av lite allergier eller att man inte "orkar"
jobba eller plugga.
- Jag säger bara en sak, ta vara på det du har. Du vet aldrig
när det ändras drastiskt eller tar slut.